Omkring mitten av 1000-talet  gick Nordens forntida kultur under. Missionärer från kristna länder kom för att predika den nya läran och för att göra vikingarna något mer civiliserade. Med missionärerna kom kyrkorna och så småningom klostren.

Exakt när Bosjökloster grundades vet ingen idag men det var på 1080-talet som Benediktinerorden började uppföra sitt nunnekloster vid Ringsjön. Startkapitalet hade man — enligt gamla uppgifter — fått när hövitsmannen Tord Thott donerat sin egendom till kyrkan. Det första dokument som omnämner Bosjökloster skrevs av påven Lucius III året 1181, i vilket han bekräftade klostrets privilegier.

Det nya klostret fick en god start. Unga flickor, som valt att bli nunnor, kom från alla delar av Skåne upp till Bosjökloster, som då låg på en ö, eftersom Ringsjön hade mycket högre vattenstånd än nu.
I flera herdabrev, som utfärdades inte bara av påvarna utan också av ärkebiskopar och biskopar, förklarades, att den som visade välgörenhet mot nunnorna skulle få syndernas förlåtelse. Dessa brev gjorde att det blev vanligt att förmögna människor donerade till klostret, som blev allt rikare.

Klostrets egendomar växte, och Bosjökloster fick ett allt bättre anseende. Fler och fler unga kvinnor sökte sig till klostret. Men nu var det inte like lätt att komma in där som under det första århundradet. Den goda viljan att bli nunna räckte inte för att bli upptagen i klostret. Kvinnornas familjer måste ha med sig stora gåvor för att deras inträdesansökan skulle beviljas.

Av donationsbreven framgår, att riddaren Björn Svensson i mitten på 1300-talet var tvungen att pantsätta 7 1/2 hemman för att få in två döttrar i klostret. Dessa ekonomiska krav gjorde att Bosjökloster fick karaktären av en institution, som var öppen i första hand för adelns och de förmögnaste skåningarnas döttrar. Nu var det inte enbart de flickor, som ville bli nunnor man sände till klostret. Det hade också i stor utsträckning blivit något av en skola för unga flickor, som ville lära sig ett gott sätt.

En uppteckning från medeltiden visar att Bosjökloster en tid ägde inte bara det mesta av jorden i grannskapet utan hade egendomar i Malmö, Landskrona och Kristianstad och dessutom många hemman utspridda över större delen av Skåne. I klostren i Malmö tittade man litet snett på Bosjökloster, eftersom många malmöbor föredrog att donera sin egendom till benediktinersystrarna i stället för att skänka den till hemstadens kloster.

En tät ström av syndare, som ville ha förlåtelse, vallfärdade i några århundraden till klostret vid Ringsjön. Det fanns papper på att besökte man klostret flitigt, hade man stora möjligheter att få dra streck över begångna synder. 1363 slogs det fast att den som kom till Bosjökloster och visade uppriktig ånger över de felsteg han eller hon gjort fick 40 dagars avlat.

Ju fler egendomar klostret fick, ju svårare blev det för klostrets abbedissa att sköta affärerna. Det hände ofta att det blev tvister om ägorna som låg utspridda över hela Skåne. Den danske kungen, liksom ärkebiskopar och biskopar, fick ingripa gång på gång för att hjälpa klostersystrarna att hävda sin rätt.

För att abbedissan i lugn och ro skulle kunna ägna sig åt sina egentliga sysslor i klostret och inte ständigt processa och bevaka Bosjöklosters allt mer invecklade och omfattande egendomsförvaltning fick hon till sin hjälp en prior. Kungen eller biskopen utsåg denne egendomsförvaltare, som inte hade något med den religiösa verksamheten att göra.

Där låg alltså det rika Bosjökloster omgivet av sina värdefulla egendomar. Folk vallfärdade till klostret för att få avlat. Pengar donerades till systrarna – ibland av personer som ville få tillstånd att begravas i klosterkyrkan. Men själva hade de fromma systrarna ingen glädje av all den rikedom och aktning klostret skaffade sig.

I varje fall under de första århundradena av klostrets tillvaro höll man hårt på klosterreglerna om lydnad, fattigdom och kyskhet. Det ansträngande livet i klostret gjorde att många nunnor fick sin hälsa undergrävd. Därför gick de under mycket lätt, även av relativt lindriga sjukdomar. På klostrets kyrkogård intill kyrkan jordfästes dessa nunnor, som ofta avlidit i unga år.

1536 när kung Christian III var kung i Danmark och Torbern Bille ärkebiskop i Lund kom dråpslaget, som satte punkt för klosterepoken på Bosjökloster: Reformationen infördes i Danmark. Kronan lade beslag på all klosteregendom. Inga nya nunnor fick intagas i klostren.

De hårda metoder, som Gustav Vasa använde mot den katolska kyrkan i Sverige vid reformationen, praktiserades inte i samma utsträckning i Danmark.  På Bosjökloster fick nunnorna stanna kvar inom klostrets murar och ägna sig åt sina andliga övningar som tidigare.

Torbern Bille, Lunds siste ärkebiskop, fick Bosjökloster som förläning på det villkoret, att han underhöll de nunnor som fanns kvar. Det bestämdes, att den f.d. ärkebiskopen årligen skulle ge nunnorna 5 tunnor bröd, 14 tunnor öl, 2 feta svin, 6 lamm, 10 par höns, 1 fjärding smör, 1 fjärding salt sill, 3 1/2 skäppor gryn, 1 skäppa ärtor och en hel del annat. Den avsatte ärkebiskopen stannade kvar i klostret till sin död i början på 1550-talet.

1560 gjorde kung Kung Fredrik II en bytesaffär med fru Thale Ulfstand, som fick Bosjökloster mot att hon överlämnade en del av sina gods på Själland till kungen. Den nya ägarinnan var en förmögen kvinna, som bl.a. ägde och bodde på Malmöhus. Bytesaffären med Fredrik II förlorade hon inte på, utan blev ännu rikare.

Än i dag finns det minnen efter den driftiga fru Thale på Bosjökloster. Bl.a. lät hon måla det epitafium med porträtt av hela den Ulfstandska familjen, som nu finns i kyrkan. Troligen byggde hon också om en del av de gamla klosterbyggnaderna. Vidare satte hon upp den massiva och järnbeslagna ekporten i slottets östra länga. Hennes initialer T. W. pryder porten med årtalet 1569.

Den Ulfstandska familjen ligger begravd i en krypta i Bosjöklosters kyrka.

1628 kom mångfrestaren Jochum Beck till Bosjökloster. Beck hade genom arv, giftermål och köp blivit en av Danmarks rikaste män. När han hittade alunskiffer vid Andrarum, fick han för sig att starta ett alunverk. Det hela var en dyrbar historia och ”rike Becken” sålde flera av sina slott för att få pengar till industriprojektet. Men den här gången hade han ingen framgång.

När han just var färdig att starta tillverkningen började kriget mellan Danmark och Sverige 1643. Svenskarna erövrade Skåne, upptäckte alunbruket och raserade hela anläggningen.

Den tidigare så rike Jochum Beck blev ruinerad. Bl.a. tvingades han sälja Bosjökloster för att få ordning på affärerna.

Köparen Corfitz Ulfeldt var en minst lika färgstark person som Beck. I denna brytningstid när Skåne övergick till att bli en svensk provins intrigerade och laborerade Ulfeldt så pass odiplomatiskt, att han blev ovän både med sin gamle kung i Danmark, Christian IV, och Skånes nya härskare i Stockholm.

Ulfeldt fick fly både från Sverige och Danmark. Hans hustru Leonora Christina, kungens dotter, sattes i fängelset i Blå Tornet i Köpenhamn i hela 22 år. Det var där hon skrev sitt berömda ”eländets brev.” Svenska kronan beslagtog Bosjökloster, eftersom det betraktades som en landsförrädares egendom.

Slottet som sådant var vid denna tid kanske inte så mycket att ha. Redan under Becks tid hade det blivit så svårt förfallet, att han ansåg att rummen i en av slottslängorna inte dög till stort annat än att tröska säd i. Fönstren var trasiga, tak hade rasat in, många dörrar hade försvunnit. Bosjökloster var kort sagt minst av allt slottslikt.

Trots de delvis fallfärdiga byggnaderna var Bosjökloster en värdefull egendom. Slottet hade stora ägor och kronan, som fortfarande hade allt under beslag, utsåg arrendatorer.

En av de mest griniga och besvärliga arrendatorer som någonsin funnits på Bosjökloster var överjägarmästaren Gustaf Hammarberg. Tidigare hade han varit jurist och sina juridiska kunskaper använde han ideligen sedan han kommit till Bosjökloster 1697. Under sina år på slottet kom Hammarberg ihop sig med de flesta personer han träffade och var ständigt invecklad i underliga processer, som många gånger gällde rena struntsaker.

Under det krig, som inleddes 1709, då danskarna landsteg i Skåne, blev Hammarbergs son Henrik utnämnd till ryttmästare av generalguvernören Magnus Stenbock. Den 28 februari 1710 vann Stenbock en avgörande seger över danskarna. Henrik Hammarberg skickades iväg till Stockholm med segerrapporten. Den ritten känner nog de flesta till. Det var om den Carl Snoilsky skrev:

Är det den vilde jägarn
som sätter av i sträck
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.

Efter rekordritten och krigslutet till Stockholm, flyttade ”Stenbocks kurir” hem till Bosjökloster och övertog arrendet efter sin far.

Ulfeldts arvtagare hade aldrig givit upp hoppet om att få tillbaka den egendom svenska kronan beslagtagit. Efter långt processande hade man 1735 äntligen framgång. Den förste av släkten som nu drog in på Bosjökloster var major Corfitz Ludvig Beck-Friis. Majorens namne godsägaren och kommendanten Corfitz Ludvig Beck-Friis, som 1761 övertog Bosjökloster, satte igång på allvar med att restaurera slottet.

En förfallen länga på västra sidan av borgården revs ner, och istället byggdes två små flyglar som förbands med kyrkan och den södra längan genom höga murar. Kyrkan var slottsherren tydligen inte så förtjust i. I varje fall tyckte han inte om att det såg ut som en kyrka. För att bota denna brist lät han måla fönster på den kyrkvägg som var vänd mot borggården. På så sätt skulle det se ut som om kyrkan var ett vanligt boningshus.

Klockstapeln från klostertiden, som rivits 1660, ersattes med en ny stapel nordväst om kyrkan. Det sydöstra tornets övre våning revs ner så att man fick en altan i jämnhöjd med de övriga taken. Förutom slottsrenoveringen, rustade Beck-Friis upp ladugårdar och stallbyggnader.

 När man läser gamla uppteckningar om vad som hänt på Bosjökloster, märker man, att slottsherrarna, inspektorer och arrendatorer oupphörligen varit inblandade i de mest egendomliga processer och rättegångar. Man tvistade om hölass, grindar som inte stängts och om stryk som uppstudsiga drängar fått.

Grevinnan Maria Beck-Friis, som ägde Bosjökloser 1802-1819, fick aldrig uppleva ett enda år på slottet då hon var fri från processer. Ändå beskrivs grevinnan som en mycket vänlig och hjälpsam gammal dam, som hade folkets fulla förtroende.

En av de mest initiativrika ägarna till Bosjökloster under 1800-talet var greve Corfitz, som 1834 övertog slottet. Under sin tid gav han kyrkan en välbehövlig renovering. Enligt samtida vittnesmål var kyrkan oerhört förfallen, och hönsen, som bodde alldeles intill, rände ständigt omkring och störde andakten.

1856 började man under professor Brunius arbeta på kyrkan, som bl. a. fick sitt nuvarande torn i stället för den klockstapel som uppförts i slutet på 1700-talet. De underliga fönster, som målats på väggen in mot borggården, togs bort och altarskåpet från 1588 restaurerades omsorgsfullt. Speciellt pietetsfull var kanske inte denna renovering av kyrkan. Några ekbjälkar, som bar upp valven, ansågs vara störande för helhetsintrycket. En nitisk inspektor klättrade raskt upp med en såg och gick lös på bjälkarna. Redan när han sågat av den första, upptäckte man varför bjälkarna egentligen fanns där. Väggarna bågnade och för att hindra fullständig förstörelse måste man montera upp järnstöttor.

Sedan Corfitz Beck-Friis satt kyrkan i stånd, inledde han ett annat stort projekt – att ge Bosjökloster en fast landförbindelse med andra sidan av Ringsjön.

Ända sedan klostertiden hade en pråm skött trafiken över det smala sundet mellan de båda Ringsjöarna. 1866 började man bygga bron, som var klar 1870.

Efter grevens död restes till hans minne det minneskors, som nu står på den lilla gården mellan kyrkan och den östra längan.

1875-1879, då Lave Beck-Friis var ägare till Bosjökloster, ägde den tredje stora ombyggnaden rum. Denna gång var det själva slottsbyggnaden som restaurerades under ledning av Helgo Zetterwall, professor i arkitektur. Den östra delen av södra längan, som bestod av en fallfärdig korsvirkesbyggnad, revs och återuppbyggdes i tegel. Grundmurarna från klostrets tid bevarades dock. Sydöstra tornet återfick sin form och med hjälp av trappgavlar, arkader och utsprång gjorde man allt för att ge Bosjökloster ett starkt drag av medeltida arkitektur.

Den siste Bck-Friis som ägde Bosjökloster var friherre Lave Beck-Friis, som avled 1904. Efter diskussioner inom ätten beslöt man att avyttra sig egendomen, som 1908 förvärvades av greve Philip Bonde och hans hustru grevinnan Anna Bonde. Deras son Carl-Philip Bonde övertog egendomen och med sin hustru Ellen öppnade de 1962 Bosjökloster för allmänheten. Deras yngste son Tord Bonde driver nu med sin familj Bosjökloster vidare.

Under 1980-talet har omfattande restaureringar av samtliga stallbyggnader genomförts.

Årligen besöks slottsansläggningen av tiotusentals människor från Sverige och utlandet.

I början av 1300-talet levde två bröder, Tord och Erengisle Bonde. De hörde båda till frälset, den ene var riddare och ägde gård i Östergötland, den andre var väpnare och bodde i Småland, där han hade en gård. De är de första medlemmar av Bondeätten som finns nämnda i ännu bevarade urkunder och vars efterkommande led finns belagda på samma sätt. En son till Erensgisle blev ägare till Bordsjö i Småland, en egendom som alltsedan dess gått i arv inom Bondeätten – nu i mer än 600 år.

Flera av brödernas ättlingar under medeltiden var bemärkta män, märkligast av dem alla var Karl Knutsson Bonde, Sveriges kung i tre repriser. Han tvingades två gånger att abdikera men lyckades alltså båda gånger att återta makten och hans tredje period som kung varade till has död 1470.

Riksrådet Carl Bonde upphöjdes till friherre i mitten på 1660-talet. En son till denne Carl Bonde var riksskattmästaren Gustaf Bonde, som genom sitt ämbete var medlem av förmyndarstyrelsen under Carl XI:s minderårighet. Hans omsorg om rikets finanser och hans önskan att fredliga lösningar skulle väljas i stället för krig, gav honom en tidvis stark position inom förmyndarstyrelsen. En son till riksskattmästaren blev greve vid slutet av 1600-talet.

Bondevapnet
Kung Karl Knutsson införde den form av Sveriges vapen som sedan kallades stora riksvapnet, och som består av en fyradelad sköld, innehållande trekronorsvapnet i två fält och Folkungavapnet (d.v.s. det vapen som Birger Jarls ätt förde) i de två andra, och denna huvudsköld, innehållande kungens personliga vapen. Ända sedan äldsta tid har Bondeättens vapen varit en båt; under Karl Knutssons tid satt Bondebåten i hjärtskölden mitt på riksvapnet.[Bondevapnet]I det medeltida Bondevapnet var båten ömsom placerad snett i skölden, ömsom tvärs över och i bland försedd med vippor i båtens ändar, men oftast saknades vipporna. Sådana vapenvariationer förekom under medeltiden innan vapnen blev officiellt fastställda. Det blev Bondevapnet emellertid, när riksrådet Carl Bonde upphöjdes till friherre i mitten av 1600-talet. För ett friherrevapen fodrades dock enligt tidens sed en rik utstyrsel. Bondevapnet – i en gyllene sköld en röd båt med tre påfågelsfjädrar på både framstam och bakstam – sattes som hjärtsköld på en kvadrerad huvudsköld.

Då Carl Bondes sonson upphöjdes till greve vid slutet av 1600-talet, fick vapnet den än rikare utformning som det ansågs ett grevskap borde ha. Hjärtvapnet med båten pryddes med en bård, bestående av sexton delar, varannan silver, varannan röd och huvudskölden fick nu nio fält. I det mittersta hade båten sin givna plats, i de åtta fälten runtomkring insattes sinnebilder för områden där ättemedlemmar varit (eller ansågs varit) framstående. En i heraldiken sällsynt bild är hatten under Bondebåten, en ”rådsmössa” kallades den i grevebrevet. Den skall påminna om att nitton ättemedlemmar varit riksråd. För att framhäva detta bestämdes, att rådsmössan skulle förses med de latinska siffrorna XIX. Ovanför båten finner man en kyrkfana, den anspelar på Erik den helige, som på 1600-talet och ännu långt senare betraktades som en förfäder till Karl Knutsson.